Klockan tickar vidare och ögonen blir allt sömnigare. Jag blickar en gång till åt höger på provet vi ska ha. En sista gång. Jag blickar två gånger åt vänster på kortet av dig. Ditt leende kommer verkligen fram på bilden. Din glädje och din charm.

Tiden kom med dej men den tog även med dig. Varje sekund gick så fort. Om jag bara kunde stanna klockan och gå tillbaka bara backa litegrann. Jag tittar åter på visarna som snurrar. De vill inte höra på mig. De fortsätter att ticka framåt. Och för varje sekund de tickar så för de dig ett steg längre bort. Till en plats längre bort. Samtidigt som du kommer flera tankar närmare mig. Om jag tar ur batterierna ur uret. Kommer du då att stanna där du är och vänta på mig..

Om drömmarna var det vi levde i. Vad skulle då verkligheten vara? Skulle vi drömma om att var i nuet igen. Att ha det vi har men sakna det man vill ha mest? Eller hur är det nu. Jag drömmer om att fly iväg ett tag till en annan plats. Skulle jag isåfall vilja komma tillbaka till den plats jag är på nu. Eller drömmer man sig bara allt längre bort. Hur långt bort kan man drömma sig. Blir man aldrig nöjd? För nöjd är ju en benämning på någon som har det den vill ha. Och missnöjd är något man är om man har allt tvärtom. Men jag är ju varken eller. För jag vill ju ha något. Men jag är ju inte missnöjd. Eller är man missnöjd om man klagar på att man saknar något?..