En av de sista saker jag kommer ihåg från dig. Det var från vår sista kväll tillsammans. Det var när jag bubblade mot dig. Du bubblade tillbaka du log. Med ditt allra sötaste leende mot mig. Dina ögon gnistrade. Du är störd sa du. Man blir som man umgås svarade jag. Vilken tur att vi inte umgås ännu mer sa du sen. Du log när du sa det. Och det hela var gulligt i stunden. Men ändå, det är det som sitter kvar. Det ekar i mitt huvud. Vilken tur. Just dem orden. Jag hör det i mitt huvud precis hur du säger det. Jag hör det nu. Jag hörde det igår. Jag kommer höra det ända tills jag får höra dem igen. Ända tills jag får se ditt leende igen. Du är störd.