Det är slut. Du är över. Vi är över. Allting gick så fort på slutet. Steget mellan att ligga i din famn och vara flera hundra drömmar ifrån dig gick så snabbt. Jag märkte aldrig av någon ledsen blick från dig. Märkte aldrig av ditt sätt att visa att det var slut. Inte förrän det var slut. jag vet att du aldrig kommer tillbaka. Varför skulle du göra det. Varför skulle du komma krypande på dina knän och vilja ha tillbaka mig. Vad skulle göra så att jag fick somna med dig än en gång. Och du försvann nu. Just nu när jag behöver dig som mest. Nu när jag behöver någon som torkar mina tårar. Någon som håller mig hårt. Och vet du. Din famn var så magisk. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lämna den. Du sa att den alltid skulle vara min. Precis så sa du. Ändå fällde du ihop armarna för mig. Du stängdes framför mina ögon. Jag var ej längre välkommen att vara på den plats där jag var som tryggast. Jag fick heller aldrig mer kalla dig för min. Om nu inte mitt mirakel kan komma och rädda mig från smärtan. Om någon kan laga mitt hjärta så laga det nu. Låt mina och hans händer återförenas en gång till. Och den här gången för alltid...