Ljuset från billamporna spred sig in genom mitt fönster. Han körde tyst jag hade sagt att mina förläldrar sov. Han körde bakom huset och parkerade så ingen skulle se bilen. Jag tog på mig ett par skor och gick med darrande steg ut mot honom. I det bäcksvarta mörkret såg jag ingenting. Inte honom inte vägen. Jag kisade med ögonen och sakta kom hans siluett fram ur mörkret. Vi möttes på mitten och kramades. Vi stod inte där så länge eftersom det var svinkallt. Istället smög vi in genom huset. Jag tassade försiktigt in i mitt rum och han följde efter. Nu fick jag äntligen se honom i ljuset. Han glittrade och var så otroligt fin. Jag ryste ännu mera nu. Det hela kändes så konstigt. Jag kände mig precis som om jag var i en dröm...