Att möta nya personer kan vara så underbart. Jag brukar se dem som böcker. Vissa böcker läser man sakta men säkert igenom. De väcker inget intresse hos en men man vill iallafall läsa vidare. En del böcker har bilder och man fastnar för den lilla charmen även om innehållet egentligen är kasst. Vissa böcker är kassa. Hur man än vänder och vrider på orden så finner man ingen mening med dem. Dem brukar jag slänga i golvet. Varför ska man fortsätta med dem?.. Så finns det dem böckerna som är tjocka. De är spännande och har det lilla extra. Varje kapitel har ett spännande slut och man vill bara läsa vidare. Bilderna i boken är magiska. Man kan titta djupare och djupare in i dem och utan att finna ett slut.

Igår hittade jag en ny bok. Jag har börjat läsa den, den verkar spännande. Dess bilder är målande dess ord är mystiska. Men jag vet inte. Jag är tveksam för fortsättningen. Känns som att charmen bara är till för att fånga mig i de första kapitlen. Vet inte om jag vågar fortsätta läsa eller om jag ska lägga ifrån mig boken innan den fångar mig. Innan den omvänder mig.. 

Jag vågade. Jag vågade. Tänk att jag vågade.. Känslan av att ha gjort något man har planerat i flera veckor. Känslan av att ha gjort något man trodde skulle gå åt helvete. Känslan av att lyckas och kunna andas ut. Den känslan har jag nu.

Jag fångade din blick igen. Du fångade mig i din famn. Din röst var fängslande igen. Ordet imorgon gjorde mig så glad. Det fick mig att stråla igen. Stråla har jag inte gjort på fyra veckor...

Min önskan är lagd

Min önskan är sagd

Imorron fortsätter den

Då blir allt som det var

Allt kommer att bli bra!

I can't wait to see you
I really can't wait
Cause i have longing for your eyes so long now
I have longing for your arms

Now i only have one wish
I hope that you take me in your arms
And that you have longed as much as i have
Please make my dreams come true

Because i'm so afraid and alone

En av de sista saker jag kommer ihåg från dig. Det var från vår sista kväll tillsammans. Det var när jag bubblade mot dig. Du bubblade tillbaka du log. Med ditt allra sötaste leende mot mig. Dina ögon gnistrade. Du är störd sa du. Man blir som man umgås svarade jag. Vilken tur att vi inte umgås ännu mer sa du sen. Du log när du sa det. Och det hela var gulligt i stunden. Men ändå, det är det som sitter kvar. Det ekar i mitt huvud. Vilken tur. Just dem orden. Jag hör det i mitt huvud precis hur du säger det. Jag hör det nu. Jag hörde det igår. Jag kommer höra det ända tills jag får höra dem igen. Ända tills jag får se ditt leende igen. Du är störd.

Lördageftermiddag. Musiken står för underhållningen. Spegeln för uttrycket. Garderoben för valmöjligheterna. Telefonen ringer varm. I handen har jag en nagelfil och nagellack. Ikväll blir det party och jag tänker gnistra. Med långa penseldrag blir naglarna sakta men säkert skinande i Isadoras Merry Red. En färg som syns på avstånd. En färg med både respekt och självsäkerhet i sig. Jag bygger upp mig själv. Gör mig mer självsäker, starkare. För visst är det så att om man känner sig snygg så är man snygg. Och för att jag ska känna mig snygg så måste jag vara snygg.. En ond cirkel igentligen... Men jag gillar det. Det är jag. Ännu ett lager mascara läggs på mina redan långa fransar. Ännu ett pudertäcke täcker mina skavanker. Jag vill få fram min utsida inatt. Men varför då egentligen? Varför kan man inte bara vara sig själv. Bara gå ut som man är och visa sin insida. Det är ju den man vill att alla ska älska.. Vad hjälper det om utsidan är fejk om insidan är vanlig. Vad hjälper det om jag är jag under en mask. Ärligt så vet jag inte.. Men det känns så himla rätt i stunden!

What would you do if you had the chance to turn back time..

Would you believe me..

Believe what i said to you...

I would belive what you said..

Jag vet inte vart jag ska. Åt vilket håll jag är påväg. Jag ser bara träd framför mig. Jag följer stigen som löven har bildat. Djupare och djupare in i skogen. Jag hör fåglarna som kvittrar i bakgrunden. Jag hör vindens sus i träden. Jag ser ännu ingenting framför mig. Inget har öppnat sig. Men vägen måste leda mig någonstans. Med försiktiga men ändå raska steg drar jag mig framåt för jag vill veta. Vill veta vad som väntar mig. Spänningen ökar för varje steg. Min nyfikenhet leder mig.

När du lämnade mig. När jag såg hur du gick din väg. Jag hade inte mod att följa. Du tog med dig min styrka. Du tog med mig mitt allt. För du var mitt allt. Nu har jag växt. Styrkan har återvänt. Jag har bestämt mig för jag måste få veta. Vart gick du. Vad var det du saknade hos mig som du funnit någon annanstans. Min nyfikenhet växte och nu var jag påväg. Påväg för att ta reda på vart stigen leder. Vart du finns. För jag vet att löven vill hjälpa mig att finna svaret. Jag klarat inte att leva i ovisshet för alltid...