Utan dig skulle min balans lossna

Utan dig skulle min kropp gå av

Jag skulle falla utan dig

Ingen skulle ta emot mig

Jag skulle närma mig marken och se grus

Se det grus jag alltid sparkat på

Gruset skulle krympa mig

Krympa mig med allt det hat jag gett det

Hatet skulle krossa mig

Och jag skulle bli ett med gruset

Bli ett med hatet

Bli ett det

Det som ingen vill ha

Det som du inte vill ha

Jag sitter vid mitt skrivbord med blicken ut över gården. Jag ser några träd, en liten damm och några ankor som desperat letar efter några få korn att mätta deras magar med. Det är allt jag ser. Det är det jag har. Jag har mitt rum som stänger inne mig varje dag. Inlåst långt borta från allt som innebär liv. Inlåst sitter jag med nyckeln i handen. Det är jag som har låst. För jag vågar inte släppa ut mig och bli fri. Jag vill ut men jag vågar inte. För varje gång jag går ut så öppnar sig verkligheten. Saker blir fel. Jag blir fel. Allt blir fel. Därför har jag låst in mig och hårt knytit nävarna runt det såkallade låset...

Det är skillnaden mellan mig och de små ankorna. De vågar ut det vågar leva varje dag i osäkerhet. De chansar de lever. Jag dör.