jag missade bussen. jag sprang. jag hann precis. jag stressade mig genom stationen. Jag gick uppför trappan och jag väntade. jag väntade och väntade. hittils hade allt vart emot mig och nu hade jag bara lust att hoppa på en buss hem. att han inte kom som vi bestämt gjorde mig surare än jag redan var och nu visste jag bestämt att dagens träff skulle gå åt helvete. och det gick åt helvete. fast vi bara sågs i två timmar kändes det som en evighet och stämningen var spänd. när han inte ens vågade se mig i ögonen så visste jag säkert att det var som jag länge anat. fast det kom aldrig. orden om att allt var slut. ordet om att kärleken skulle hängas långt bort från mig. hängningen kom på kvällen istället. och den tunga stenen i mitt hjärta föll hastigt neråt. tårarna hade redan runnit i flera veckor och nu tämdes resten. med med kvällen försvann inte bara den tunga klumpen som länge funnits i mig utan även en vän som jag haft otroligt länge. som jag vet att jag aldrig kommer ta tillbaka..